Förutom att vara en av tidernas roligaste svenska underhållare så är Povel Ramel-sällskapet utan tvekan också en av de mest produktiva sångskrivarna i den svenska historien, med omkring tusen låtar på sitt samvete. Bland de mer kända återfinns Far jag kan inte få upp min kokosnöt, Varför är där ingen is till punschen och Titta det snöar.
Povel Ramel är känd för sina underfundiga, roliga och ordvrängande låtar som ofta men långt ifrån alltid är parodier eller parafraser på andras verk och musikstilar. Ett exempel på stilparodi är den klassiska sången Johanssons Boogie Woogie vals som musikaliskt är en blandning av Vals och Boogie Woogie, samtidigt som den handlar om den valsälskande Johansson som inspirerad av sin sons Boogie woogies-kivor från förenta staterna, skriver en Boogie Woogie vals som gör succé och ger honom pengar till kaffekask.
Förutom att många av Povel Ramels humoristiska sånger fortfarande står sig bra trots att tidens tand inte varit nådig mot vissa andra, så har Povel Ramel också spelat en stor roll för utvecklingen av senare svensk humor. Stefan Demert, Owe Thörnqvist och Robert Broberg liksom Hasse & Tage, Galenskaparna & Aftershave kan sägas vara stolta arvtagare till Povel Ramels sinne för ordlekshumor. Och inte minst Henrik Dorsin som använder musikalisk humor i såväl sina soloföreställningar som i sin humorgrupp Grotesco och framhåller Povel Ramel som en stor förebild bredvid hans andra husgudar Hasse & Tage.
Povel Ramel var också något av en revykung under många år och hans många Knäpp upp-revyer tillsammans med flera av hans andra revyer fick ofta utgöra scenen på vilken han framförde sina sånger som fortfarande lever kvar. Inte minst i de svenska skolorna där barnen fortfarande sjunger om att de inte kan få upp sin kokosnöt, ens med hammare och spik.
Till skillnad från till exempel Hasse och Tage så skrev Povel Ramel sällan om politik, även om det ibland har förekommit. För den som letar lite kan man till exempel hitta ett politiskt motiv om klassorättvisa i den klassiska sången “Varför är där ingen is till punschen” där rikemannen Karlsson reser genom det fattiga Sverige i jakt på iskarlen som inte levererat den för punschen livsviktiga isen, samtidigt som såväl pigor som droskförare lever i armod, vilket inte bekymrar Karlsson nämnvärt.
